Amning av ett nyfött barn

Riskfaktorer för fördröjd sekretorisk aktivering

Vissa biologiska faktorer kan fördröja den sekretoriska aktiveringen och påverka den tidiga amningsupplevelsen. Det gäller till exempel faktorer som BMI, sjukdomar hos mamman eller barnet, födelsevikt, gestationsålder, typ av bröst/bröstvårtor, oro eller stress. Dessutom kan specifika riskfaktorer i förlossnings- och sjukhusrutinerna påverka amningen negativt på längre sikt om de inte hanteras på rätt sätt under den första tiden efter förlossningen.

Riskfaktorer under förlossningen är bland annat följande:

• kejsarsnitt
• förlossningens varaktighet
• förhöjda kortisolnivåer hos mamman och fostret
• läkemedel under förlossningsarbetet

Riskfaktorer under sjukhusvistelsen är bland annat följande:

• tidpunkten för det första amningstillfället
• matningsfrekvens
• användning av nappar
• socialt stöd
• motivation att amma
• barnets sugförmåga och temperament

För att övervinna dessa utmaningar under förlossningen och sjukhusvistelsen kan mamman behöva tidigt stöd av vårdpersonal för att hon ska kunna amma det nyfödda barnet.

Tidig initiering av amning

Det finns ett tydligt stöd i forskningen för att nyfödda barn som placeras hud mot hud med sin mamma direkt efter födseln och får amma redan under den första timmen uppnår bättre amningsresultat. Detta innebär en minskad risk för fördröjd sekretorisk aktivering, bättre mjölkproduktion och en längre amningsperiod. Därför är det viktigt att mamman ges möjlighet att amma och att ha barnet hud mot hud direkt efter födseln i förlossningssalen. Rekommendationen är att undvika att skilja mamman och barnet åt under de första timmarna. Den initiala matningen bör inte avbrytas så länge den är medicinskt säker.

Även efter kejsarsnitt kan det nyfödda barnet placeras hud mot hud på överdelen av mammans mage eller på bröstet. Mammor som genomgått kejsarsnitt behöver förstås hjälp av en familjemedlem eller vårdpersonal att placera barnet rätt.

Om amning inte är möjligt under den första timmen på grund av att mamman och barnet är skilda åt rekommenderas pumpning under den första timmen efter förlossningen. Det har visats att mjölkutsöndringen påbörjas tidigare hos mammor som börjar pumpa under den första timmen jämfört med mammor som börjar pumpa senare. Dessutom ammar de längre och har en större mjölkproduktion.

Frekvent amning

Frekvent amning är viktigt för att stötta mammans mjölkproduktion, och för att se till att barnet inte går ned för mycket i vikt efter förlossningen och att bilirubinnivåerna hålls nere. Mammor som ammar ofta under de första två veckorna efter förlossningen har visats uppnå en större mjölkproduktion än mammor som ammar mer sällan. En liknande effekt har uppvisats hos pumpberoende mammor som pumpar ofta.

Därför bör nyblivna mammor uppmuntras att erbjuda båda brösten till barnet varje gång de ammar. Vanligtvis ammar nyfödda barn åtta till tolv gånger per dygn. Intervallet varierar från två till tre timmar i genomsnitt, men varierar i hög grad från barn till barn. 

Sjukhusrutiner

Evidensbaserade amningsriktlinjer bör användas och personalen bör få lämplig utbildning. Det här innebär bland annat att man bör använda riktlinjer som lyfter fram vikten av amning och som uppmuntrar till att amma så ofta barnet vill och behöver. Barnet och mamman ska vara i samma rum så mycket som möjligt, barnet ska få ligga vid bröstet i långa perioder utan avbrott, och dessutom ska det finnas standardrutiner för att hantera eventuella amningsproblem. Nappar och tillskott bör undvikas, såvida det inte är medicinskt indikerat. När mamma och barn skrivs ut är det viktigt att de får fortsatt kontinuerligt stöd och hjälp, och att de hänvisas till professionella amningsrådgivare.