Matning av barn med särskilda behov

Tecken på amningskomplikationer

Vanliga amningskomplikationer som kan uppstå på grund av neurologiska sjukdomar är:

• Hypotoni, med eller utan muskelsvaghet. Detta kan orsaka bristande kontroll av den orofaryngeala regionen, så att barnet suger svagt eller okoordinerat.
• Svaga sugnings-, svälj- eller kräkreflexer.
• Barnet kan vara dåsigt och sakna den energi som behövs för att amma.
• Dysfagi, speciellt hos barn med cerebral pares.
• Överrörlighet i nacken och axlarna, vilket försvårar rätt tungställning och käkrörelser.
• Respiratorisk sjukdom som gör det svårare att andas och svälja.
• Långsam viktökning.
• Förhöjd risk för amningskomplikationer och utvecklingsförsening.

Vanliga amningskomplikationer på grund av läpp-käk-gomspalt (LKG) är:

• Barn med läpp-käk-gomspalt (LKG) har ofta svårt skapa ett lufttätt sugtag om bröstet. Eftersom munhålan inte är separerad från näshålan under amning blir det dessutom svårt eller omöjligt för barnet att skapa vakuum för att driva ut mjölken från bröstet eller flaskan.
• Detta medför att barnen blir väldigt trötta av att amma, amningstillfället tar längre tid och tillväxten och näringsintaget försämras.
• Storleken på och placeringen av barnets läpp-käk-gomspalt (LKG) påverkar om eller hur barnet kan amma. Forskning har visat att det går att sätta igång med eller återuppta amning efter att barnet har genomgått korrigerande kirurgi.

Bedömning av amningskomplikationer

• Barn med särskilda behov bör utvärderas av ett multidisciplinärt team så tidigt som möjligt, så att man kan identifiera eventuella amningsutmaningar och besluta om en lämplig handlingsplan.
• Varje barn med särskilda behov ska utvärderas individuellt, för att bedöma sannolikheten för att barnet ska kunna ammas. Om (exklusiv) amning inte är möjligt kan mamman få stöd så att hon kan uppnå full mjölkproduktion för att ändå kunna mata barnet med bröstmjölk.
• Amning eller matning med bröstmjölk ska uppmuntras eftersom det ger hälsofördelar för båda mamma och barn

Hantering

Här följer några evidensbaserade strategier som kan användas i samråd med ett omfattande medicinskt team och amningsrådgivare:

• Hud-mot-hud-kontakt vid födseln: detta har visat sig förlänga amningsperioden och bör därför uppmuntras.
• Om amning är svårt eller omöjligt eller om mamman och barnet är separerade ska regelbunden bröstpumpning inledas så tidigt som möjligt efter födseln.
• Metoder för att etablera och upprätthålla mjölkproduktionen:
  • Det är viktigt att mjölk drivs ut i ett tidigt skede efter födseln. Om mjölk pumpas ur inom den första timmen efter förlossningen får man ut mer mjölk än om den första pumpningen görs inom sex timmar. Tidig pumpning ger också större mjölkproduktion under de efterföljande veckorna.
  • Det är också viktigt att pumpa ofta. Pumpberoende mammor som pumpar ur mjölk fler än sex gånger per dygn har större mjölkproduktion än mammor som pumpar ur mer sällan. Pumpberoende mammor rekommenderas att pumpa cirka åtta till tolv gånger per dygn (24-timmarsperiod).
  • Det finns en risk för att mamman får låg mjölkproduktion om barnet har en begränsad sugförmåga. Därför bör riktlinjerna för att öka mjölkproduktionen följas.
• Ta hjälp av specialiserad vårdpersonal, till exempel logoped eller arbetsterapeut, för att se till att matningen fungerar så bra som möjligt. Om barnet kan amma: Följande metoder kan underlätta amningen:
  • Stöd för hak-, kind- och käkrörelserna. Detta kan stärka sugmönstret om barnet har dålig kontroll på sin oralmotorik eller om sugfunktionen är svag eller oorganiserad.
  • Förändring av ställning och sugtag kan främja amningen. Olika ställningar kan hjälpa barn med läpp-käk-gomspalt (LKG) eller barn med särskilda behov.
• Om amningen inte är exklusiv behöver mamman pumpa regelbundet och komplettera amningen med exempelvis flaskmatning.
• Mjölken kan också behöva berikas.
• Närings- och vätskeintag, inklusive volym, mjölköverföringsfrekvens och viktökning, behöver övervakas kontinuerligt när man fastställer matningsmetoden.