Risktillstånd som kan påverka möjligheterna för initiering av amning

new mother in bed in the hospital using the Symphony double breast pump-her midwife by her side talking to her

Sekretorisk aktivering

Mjölken rinner normalt till inom 24-72 timmar efter förlossningen. Detta initierar (startar) ökningen av större mjölkvolymer.

Fördröjd sekretorisk aktivering  

Definieras som fenomenet att mamman upplever att brösten knappt eller inte alls är fulla eller läcker mer än 72 timmar efter förlossningen.1

Kvinnor som drabbas av fördröjd sekretorisk aktivering är 60 % mer benägna att sluta amma efter 4 veckor.2

Det finns vissa tillstånd eller omständigheter som gör att mammor löper risk att drabbas av fördröjd sekretorisk aktivering.

Dessa riskfaktorer bör undersökas både före och efter förlossningen eftersom de kan påverka amningen och den totala mjölkproduktionen negativt.

Många av dessa riskfaktorer går att bedömas före förlossningen:  

  • Fetma hos mammor 3, 5
  • Diabetes 1, 6, 7
  • Mamman är över 30 år gammal 9
  • Bröstförminskningskirurgi 8
  • Förstagångsföderskor 1, 9
  • Igångsättning av förlossning – jämfört med kvinnor som genomgår spontan förlossning löper de kvinnor vars förlossning sätts igång större risk att drabbas av kejsarsnitt, epidural, episiotomier och postpartumblödningar. 1, 10
  • Planerat kejsarsnitt 11

Och vissa riskfaktorer kan observeras under eller efter förlossningen: 

  • Oplanerat/akut kejsarsnitt 11
  • Stressig eller utdragen förlossning Psykosocial stress/smärta 9, 12-14
  • Postpartumblödning (PPH) 1, 15
  • För tidigt fött eller nästan fullgånget barn 1, 16
  • Separering mellan mamma och barn 1, 17
  • Fördröjt första amningstillfälle 18
  • Amning (eller pumpning) mindre än 8 gånger under 24 timmar 19, 20

Det är viktigt att vidta lämpliga åtgärder för att minimera dessa förhållandens inverkan på den framtida amningen. 

Standardiserade amningsrutiner för mammor med riskfaktorer, vilket inkluderar: 

  • Identifiering av kvinnor med riskfaktorer under graviditet
  • Bästa rutiner för effektivt stöd för tidig amning för identifierade kvinnor med riskfaktorer

Utbilda gravida kvinnor och familjer om: 

  • Amningens olika stadier
  • Mjölkproduktionsprocessen
  • Riskfaktorer som förknippas med fördröjd sekretorisk aktivering
  • Bästa rutiner för att säkerställa tillräckliga mjölkvolymer

Amningsbedömning under graviditet ska erbjudas alla kvinnor: 

  • Eventuella riskfaktorer ska dokumenteras och kommuniceras i mammans journal
  • Den gravida kvinnan bör utbildas och samtal kring hennes situation bör föras med henne

Utbilda sjukhuspersonalen om: 

  • Amningens olika stadier
  • Mjölkproduktionsprocessen
  • Riskfaktorer som förknippas med fördröjd sekretorisk aktivering
  • Bästa rutiner för att säkerställa tillräckliga mjölkvolymer, som en del av amningsrutinerna för ”mammor med riskfaktorer”

Initiera amning:

  • Främja tidig, frekvent och optimal stimulering av brösten
  • Undvik försenade initieringar
  • Sjukhusklassade pumpar som efterliknar barnets sugmönster har visat sig hjälpa mammor med riskfaktorer att uppnå tillräckliga mjölkvolymer vid fördröjd sekretorisk aktivering 21-24

Läs mer om hur du främjar mjölkproduktionen för mammor med risktillstånd.

Slutsats 

Korrekt klinisk intervention i rätt tid ger mamman bästa möjliga chanser att uppnå sina amningsmål.

För vissa mammor kan det vara nödvändigt att maximera bröststimuleringen och att tömma bröstet helt genom pumpning och pumpning för hand, utöver amning, för att de ska kunna uppnå tillräckliga mjölkvolymer.1

En ”vänta och se”-attityd kan leda till att amningsproblem uppstår tidigt.1

Kvinnor som drabbas av fördröjd sekretorisk aktivering kan vara mindre kapabla att upprätthålla exklusiv amning efter fyra veckor.2

Risktillstånd och fördröjd sekretorisk aktivering ska användas som en klinisk markör för att identifiera kvinnor som löper större risk att drabbas av amningssvårigheter och amningen måste avbrytas i förtid.2

Referenser
  1. Hurst NM. J Midwifery Womens Health. 2007; 52(6):588–594.
  2. Brownell E et al. J Pediatr. 2012; 161(4):608–614.
  3. Poston L et al. Lancet Diabetes Endocrinol. 2016; 4(12):1025–1036.
  4. Rasmussen et al. 2004.
  5. Preusting I et al. J Hum Lact. 2017; 33(4):684–691.
  6. Melchior H et al. Dtsch Arztebl Int. 2017; 114(24):412–418.
  7. Wu J-L et al. Breastfeed Med. 2021; 16(5):385–392.
  8. Schiff M et al. Int Breastfeed J. 2014; 9:17.
  9. Nommsen-Rivers LA et al. Am J Clin Nutr. 2010; 92(3):574–584.
  10. Dahlen HG et al. BMJ Open. 2021; 11(6):e047040.
  11. Hobbs AJ et al. BMC. Pregnancy. Childbirth. 2016; 16:90.
  12. Grajeda R, Pérez-Escamilla R. J Nutr. 2002 [cited 2019 Jan 18]; 132(10):3055–3060.
  13. Dewey KG. J Nutr. 2001; 131(11):3012S-3015S.
  14. Brown A, Jordan S. Journal of Advanced Nursing. 2013; 69(4):828–839.
  15. Thompson JF et al. Int Breastfeed J. 2010; 5:5.
  16. Boies EG, Vaucher YE. Breastfeed Med. 2016; 11:494–500.
  17. Flagg J, Busch DW. Glob Pediatr Health. 2019; 6:2333794X19847923.
  18. Murray EK et al. Birth. 2007; 34(3):202–211.
  19. Huang S-K, Chih M-H. Breastfeed Med. 2020; 15(10):639–645.
  20. Parker LA et al. J Hum Lact. 2020:890334420980424.
  21. Meier PP et al. J Perinatol. 2012; 32(2):103–110.
  22. Meier PP et al. J Perinatol. 2016; 36(7):493–499.
  23. Post EDM et al. J Perinatol. 2016; 36(1):47–51.
  24. Torowicz DL et al. Breastfeed Med. 2015; 10(1):31–37.